Landskapskonventionen – pålaga eller möjlighet?

Överläggningsämne vid akademiens sammankomst för ledamöter och särskilt inbjudna gäster.

Hösten 2010 ratificerade Sverige den europeiska landskapskonventionen, vilket även ett trettiotal andra länder har gjort. Konventionen lyfter fram landskapet som en gemensam tillgång och ett gemensamt ansvar.

Sveriges landskap har genomgått stora och snabba förändringar under 1900-talet och står antagligen inför ännu större och snabbare förändringar under de närmaste årtiondena. Eftersom landskapet till stor del är en produkt av brukande och mänsklig aktivitet måste landskaps-utvecklingen planeras i intimt samarbete mellan dem som brukar och bor i landskapet och samhällets reglerande organisationer.

Brukarna är många och ekonomiskt betydelsefulla. Förädlingen av jorden och dess avkastning ger direkt och indirekt en halv miljon årsarbeten och lägger basen för en tredjedel av Sveriges industriproduktion. En planering med fokus på uthållig användning av landskapet har därför inte bara stor betydelse för landsbygden, utan är också avgörande för hela samhällets framtid.

Vid ett seminarium på KSLA i maj 2011 diskuterades hur landskapskonventionen kan bidra till att vi får en positiv utveckling av vårt landskap och vår landsbygd. Seminariet arrangerades av KSLA, Riksantikvarieämbetet och Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien och resulterade i en KSLA-T med titeln: ”Landskapsperspektiv – hur gör det skillnad?”. Man konstaterade bland annat att det är mycket viktigt med en dialog, och behovet av ett forum för landskapsfrågor togs upp. Vid dagens sammankomst fortsätter vi diskussionen och konkretiserar dess betydelse för de gröna näringarna. Vi ställer också frågan om hur KSLA kan bidra till att landskapskonventionen blir en tillgång för landsbygden och de gröna näringarna – kanske genom att ta initiativ till ett Landskapsforum?

Program
Moderator    Margareta Ihse, KSLA