Endast för särskilt inbjudna.
Svensk viltförvaltning är i många avseenden unik. Rovdjuren förvaltas i huvudsak av myndigheter, medan klövviltet förvaltas främst genom frivillig samverkan mellan markägare och jägare. Förvaltningen av flyttande arter som gäss och tranor behöver å sin sida samordnas internationellt, medan småviltet oftast förvaltas av markägarna själva. Att viltförvaltningen innehåller alltifrån så kallad toppstyrning till frivilliga initiativ av enskilda markägare och jägare skapar utmaningar.
Mot bakgrund av dessa utmaningar har KSLA inrättat en viltförvaltningskommitté med uppdrag att beskriva och ge en överblick av den svenska viltförvaltningens styrkor och svagheter, och då särskilt förutsättningarna och förmågan att hantera mål- och intressekonflikter. Avsikten är att bidra till utformandet av förbättrade processer och metoder för förvaltningen av vilt i skogs- och jordbrukslandskapet.
En ständigt återkommande fråga vid kommitténs seminarier och möten är vem som egentligen bestämmer/har rådighet över viltet? Det har visat sig att frågan inte är helt enkel att besvara. Svaret varierar beroende på vilken art eller grupp av arter det rör sig om och antalet samt vilken skala eller samhällsnivå som är berörd. När man jämför med andra länder visar det sig också att synen på vem eller vilka som har rådighet över viltet varierar. I vissa länder är viltet en offentlig angelägenhet, i andra länder är det i privat ägo. En central fråga, inte minst inför framtiden, är vilken betydelse rådigheten – eller snarare vem eller vilka som har rådighet över viltet – har för möjligheterna att till exempel styra eller reglera viltpopulationer nu och i framtiden.
KSLA arrangerar den 10 november ett rundabordssamtal i syfte att diskutera denna komplexa fråga, och gemensamt identifiera styrkor och svagheter i den nuvarande lagstiftningen och den svenska viltförvaltningsmodellen, samt hur lagar och regler tillämpas och omsätts i praktiken. Vi kommer också att diskutera, givet framtida utmaningar, eventuella behov av att justera rådigheten. Här tittar vi inte minst på hur våra grannländer utformat rådigheten över viltet i sina respektive länder.
15/5: Åkermark är en nationell areell resurs nödvändig för produktion av livsmedel, biobaserade råvaror, biologisk mångfald och för försörjning på landsbygden.
15/5: Åkermark är en nationell areell resurs nödvändig för produktion av livsmedel,…
9/5: Vad skulle krävas för att biokrediter ska bli ett effektivt bidrag för att skydda den biologiska mångfalden?
9/5: Vad skulle krävas för att biokrediter ska bli ett effektivt bidrag…
14/5: Allmänhetens bild av genteknik och GMO har ändrats visar Gentekniknämndens studie.
8/5: Nationell resurs för marin forskning, miljöövervakning, utbildning och miljöundersökningar.