En ny nationell myndighet för viltförvaltning

Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien (KSLA) konstaterar att SOU 2025:50 är en gedigen och väl genomarbetad utredning som på ett förtjänstfullt sätt belyser de komplexa utmaningar som präglar svensk viltförvaltning. KSLA ser särskilt positivt på att utredningen tydliggör behovet av en mer samordnad, långsiktig och kunskapsbaserad förvaltning av viltresursen.
Även om utredningens huvudsakliga syfte är att pröva formerna för en ny myndighet, vill KSLA framhålla att det finns betydande möjligheter att kraftsamla inom ramen för befintliga strukturer, särskilt inom Naturvårdsverket, men även på regional nivå. KSLA vill därför särskilt uppmärksamma den potentiella risken att inrättandet av en ny myndighet för viltförvaltning kan leda till ökad sektorisering och fragmentering av ansvar och kompetens inom området. Viltförvaltning är till sin natur tvärsektoriell och berör flera samhällsområden, såsom naturvård, jord- och skogsbruk, rennäring, folkhälsa, trafik och regional utveckling. Ett alltför snävt organiserat myndighetsansvar riskerar att försvaga det systemperspektiv som krävs för att hantera dessa komplexa samband på ett effektivt och hållbart sätt.

KSLA anser att det hade varit motiverat att mer ingående pröva ett alternativ där nuvarande myndighetsstruktur bibehålls, som en del av utredningen.
Vad gäller utformningen av en ny myndighet delar KSLA utredningens bedömning att dess uppdrag bör vara tydligt avgränsat till viltförvaltning. KSLA ser även positivt på att myndighetens verksamhet föreslås vila på tre övergripande uppgifter: att bevara viltarter, att främja brukandet av viltresursen, samt att förebygga och begränsa skador. Det är av största vikt att dessa uppgifter balanseras på ett sätt som inte ensidigt prioriterar något av perspektiven. Ett tydligare ekosystembaserat perspektiv, i linje med Sveriges internationella åtaganden, kan stödja en sådan balans och bör således genomsyra myndighetens arbete.

Vidare vill KSLA betona vikten av att länsstyrelsernas roll i viltförvaltningen förtydligas, och att den pågående regionaliseringen får fortsätta. En tydlig och effektiv gränsdragning mellan olika nivåer och myndigheter är avgörande för en fungerande