Risön – ängsbruk, skottskog, betesmark

Risön visar hur människan har nyttjat gräsmarker på olika sätt under olika tider. Under 1600-talet användes den som ängsmark. De lägre partierna var röjda kärr medan de högre bestod av torrare ängar som även var bevuxna med lövträd. Produktionen av hö uppgick till omkring fem lass per år. Det har aldrig bott människor på Risön men det har funnits två hölador på ön.

Ängsbruket pågick fram till de stora förändringarna av lantbruket under 1800-talet. Som på andra platser övergavs ängarna till förmån för höproduktion på gödslad åkermark. På Risön anlades för den skull två åkrar medan kärren fick växa igen. Det var besvärligt att föra över draghästar och redskap till ön och med stigande löner övergavs till sist åkrarna under 1920-talet. I stället kom Risön att nyttjas som betesmark. Med tiden övergavs även detta varefter markerna började växa igen.

Vid sekelskiftet 2000 lät akademien och Sveriges lantbruksuniversitetet restaurera och återskapa gräsmarkerna. För detta byggdes en bro från fastlandet vilken gjorde det möjligt att besöka ön. Idag är Risön betesmark, precis som på 1800-talet. Det gynnar en biologisk mångfald av många växter som är beroende av bete och slåtter.
Flera döda träd, främst ekar, står kvar och andra har lämnats i kullfallet skick. De betecknas som död ved och gynnar insekter och fåglar. Historiskt sett har sådana träd naturligtvis inte alls lämnats kvar i ängsmarkerna. Allt av värde togs om hand och döda träd nyttjades framför allt som brasved. Man kan därför säga att Risön visar både öns historia och nutidens naturvårdsideal.

Läs mer i rapporten om Risön (2024)

Läs mer i Fälthandboken