Hur blir man en skogsakademiker och hur ser framtiden ut för denna profession?
Frågan är lätt att besvara genom ett historiskt perspektiv – i åtminstone hundra år har det funnits en stabil idé om vad en skogsakademiker är, vilken utbildning som krävs och var dessa experter hamnar i samhället.
Idag pågår en rad större förändringar och internationellt har nya former av skogsakademisk utbildning utvecklats för att svara mot detta. I Sverige har istället de traditionella utbildningarna och deras samhälleliga inramning i mångt och mycket bestått.
Vänder vi blicken mot framtiden öppnar sig än fler nya möjliga yrkesroller för skogsakademiker och vi ser även önskvärda kompetenser som skogsakademiker skulle behöva utveckla. Hur dessa framtidsmöjligheter ska förhållas till de etablerade skogsakademiska utbildningarna är inte självklart – vad behöver bevaras, utvecklas eller göras om helt?
Författare: Erland Mårald.
Du som hämtar pdf:n och sparar den: vi rekommenderar att du tittar på skriften tvåsidig/dubbelsidig med försättsblad i din Acrobat Reader.
År 1962 kom biologen Rachel Carson ut med boken ”Tyst vår”. I den beskrev Carson vad hon uppfattade som förödande effekter av användandet av dåtidens växtskyddsmedel. Risken fanns att insekterna utrotades och även fåglarna skulle dö – och därmed blev våren tyst. Våren har inte tystnat, men det finns fortfarande anledning att diskutera eventuella risker vid användningen av växtskyddsmedel.
Nitton organisationer utarbetade under 2004 med Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien(KSLA) som plattform ett gemensamt dokument med visioner för inriktning av och innehåll i den framtida forskningen och innovationsverksamheten inom den gröna sektorn. Dokumentet utgick från den gröna sektorns omfattande betydelse för landets välstånd nu och i framtiden, den gröna sektorns förmåga att förbättra välstånd och samtidigt utveckla ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet samt nuvarande FoU-verksamhetens status inom den gröna sektorn.
…
Odling, torvanvändning och landskapets förändring 1750–2000. Svenska Mosskulturföreningen upphörde strax efter andra världskriget. Den har dock lämnat djupa spår efter sig i form av dokumentation, som även innehåller på sin tid epokgörande vetenskapliga resultat. Även mosskulturen i sig har lämnat djupa spår, synliga överallt i vårt svenska landskap.
