I syfte att undersöka möjligheterna till regelförenkling för skogsbruket har utredningen haft i uppdrag att se över gränserna för svårföryngrad skog och fjällnära skog samt regelverken kopplade till dessa gränser. Enligt direktiven ska översynen göras med beaktande av andra regelverk som rör samverkan mellan skogsbruk och andra näringar, framför allt rennäringen, i dessa gränsområden. I uppdraget har även ingått att undersöka under vilka förutsättningar staten kan teckna s.k. renskötselavtal med markägare i viktiga områden för renskötseln. Vi konstaterar att utredaren i vissa avseenden valt att gå utanför dessa direktiv.

KSLA:s grundsyn

De unika natur- och kulturmiljövärdena i de fjällnära landsdelarna är en stor tillgång för Sverige. Områdena rymmer stora bevarandevärden, vilket bör beaktas både i näringslivet och i politiken. Miljöpolitiken behöver därför fortsatt uppmärksamma fjällen och de fjällnära områdena. De areella näringarna i Norrlands inland har såväl egna särskilda möjligheter och utmaningar som gemensamma. Därför är det viktigt att skogsbruk, jordbruk och rennäring samverkar och att staten i sin politik underlättar sådan samverkan och tar tydligt ansvar för glesbygdens framtid. Staten måste på flera sätt bejaka utvecklingen av inlandets näringsliv. En framåtsyftande näringspolitik måste grundas på respekt för såväl äganderätten som renskötselrätten.

/…/

Några viktiga vägval

KSLA kommenterar kort utredningens vägval i skogslagstiftningen. Utredningen flyttar över regeln i 31§ SVL om hänsyn till rennäringen till 30§ som rubriceras om till ”hänsyn till andra allmänna intressen”. I stället föreslås att 31§ blir en ny regel om anpassning till renskötselrätten. Samtidigt ändras rekvisitet ”uppenbart påkallas” till ”påkallas”, vilket förstärker anpassningskravet på markägaren. Med denna nya 31§ skulle renskötselrätten ges ett förändrat innehåll inom vinterbetesmarken, något som utredningen beskriver som ”ett bättre rättsläge”. Med en grundsyn att vägen framåt bör vila på gällande rätt kan KSLA inte stödja detta förslag.

Utredningen föreslår vidare att samrådet ersätts med en informationsplikt där samebyn ges tillfälle att initiera samråd över hela renskötselområdet, med möjligheten att föreskriva undantag för mindre avverkningar. Blir parterna inte överens om vad som kan fordras av markägaren blir det Skogsstyrelsens uppgift att som första instans avgöra om de åtaganden markägaren angett i sin avverkningsanmälan räcker för att uppfylla de samlade kraven på hänsyn till rennäringen och renskötselrätten. Skogsstyrelsen kan avvakta med sitt beslut till efter en särskild prövning och bägge parter kan överklaga besluten. KSLA bedömer att detta omfattande administrativa system i många fall skulle bli konfliktskapande, men också resurskrävande för såväl myndigheten som för näringarnas företag. Ett sådant system skulle inte främja dialog och samverkan och inte heller den mer flexibla styrning som KSLA förespråkar.

Ett annat viktigt vägval är förslaget att under en försöksperiod införa ett s.k. renskogsavtal, motsvarande dagens naturvårdsavtal, där det kan avtalas mellan staten och markägaren om längre gående begränsningar i skogsbruket än den allmänna hänsyn som krävs enligt SVL. KSLA stödjer detta förslag men föreslår att avtalsinstrumentet först prövas under en längre period, förslagsvis 5 år.

KSLA tillstyrker därför att 7 kap. 3§ Jordabalken ändras för att möjliggöra s.k. renskogsavtal.