Den europeiska landskapskonventionen (ELC) som trädde i kraft i Sverige i maj 2011 understryker att landskapet är en gemensam tillgång och ett gemensamt ansvar. Landskapet definieras som ”ett område sådant det uppfattas av människor och vars karaktär är resultatet av samspelet mellan naturliga och/eller mänskliga faktorer”. I landskapet möts många olika värden och anspråk – kulturella, ekologiska, estetiska, sociala och ekonomiska.

Syftet med landskapskonventionen är att verka för planering, förvaltning och skydd av landskap genom att betrakta landskapet i ett helhetsperspektiv och inte uppdelat på olika sektorer. Meningen är att kraven på delaktighet och tillvaratagande av lokal kunskap ska stärkas i arbetet med landskapets skydd, förvaltning och utveckling. För att konventionen ska kunna verka på ett bra sätt i Sverige måste landskapsbegreppet förtydligas och göras operativt.

Landskapet är den arena där alla enskilda politikområden slutligen sammanfaller och därför måste de goda lösningarna utformas med bas i ett landskapsperspektiv. Landskapet kan ses som en materialisering av sociala relationer samt politiska och ekonomiska beslut. Men ingen enskild aktör har ett uttalat ansvar för landskapet, ansvaret delas av flera aktörer på olika nivåer. Det finns många ”sakägare” i landskapet som behöver komma till tals.

Denna skrift är ett resultat av det inledande seminarium om landskapskonventionen och dess genomförande i Sverige som Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, Riksantikvarieämbetet och Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien anordnade i maj 2011. Det hade rubriken ”Landskapsperspektiv – hur gör det skillnad?” och syftade till att starta en diskussion om hur kunskap och kunskapsproduktion om landskap ser ut i Sverige och hur vi ska förstå och nyttiggöra denna kunskap – och även till att initiera en diskussion om forskning kring landskap och om tillämpningen av denna forskning.

Denna skrift är tyvärr slut i tryck.