Fäbodar och fäbodkulturen är en viktig del av Sveriges historia och en betydelsefull del av användningen av skogen i norra Sverige.
Fäbodväsendet expanderade geografiskt och i omfattning under 1700-talet och 1800-talet för att sedan minska kraftigt de sista decennierna på 1800-talet. Det finns dock fortfarande fäbodbruk men de utgör en spillra av hur det såg ut för 150 år sedan. De få som finns kvar bär på värdefulla spår från en äldre tids jordbrukssystem och kultur. Det är troligt att det fanns minst en fäbod i de flesta byarna i Västernorrland.
När skogen delades upp ifrån att ha varit en gemensam mark för byn kom också de enskilda fäbodarna ofta att höra till en viss gård, även om de låg på en gemensam fäbodvall. Förutom att använda skogens resurser för bete och även slåtter under vegetationsperioden så skapas också en särskild kultur på fäboden som drevs av familjens kvinnor.
Västernorrlands fäbodar är intressanta då de utgör lite av utkanten av Sveriges centrala fäbodområde. I länets landskap Medelpad och Ångermanland finns också olika typer av fäbodar.
Startsidesbild: Fäbod i Ångermanland, Ylva Nordin.
Referat från akademisammankomstöverläggningen ”Skalans betydelse” den 11 oktober 2018.
Vagn J Brøndegaard i Wasser und Boden, nr 12, 1965, s 409–410.
Rapport från ett hybridseminarium den 29 april 2024.
Ett referat från seminariet ”Certifiering som drivkraft för hållbarhet” den 17 november 2017.
